Vad gjorde du idag för fem år sedan?

Vi stod i en trång hiss och stirrade generat ner på våra skor, tre år gamla finskor som vi hade köpt till en avlägsen studentbal, samtidigt som vi försökte att inte tänka på hur illa frisyren såg ut, hur rent allmänt risiga vi var och mådde, samtidigt som vi försökte säga smarta saker till en ohyggligt vacker kvinna, vars blick vi för allt i världen inte vågade möta.

Vad vi inte anade då var att den vackra kvinnan med det gyllene håret och de isblå ögonen skulle finnas kvar i våra liv fem år senare. Det är helt fantastiskt och helt otroligt. Hade vi trott på högre makter hade vi nog talat i tungor vid det här laget. Ni, kära förvirrade läsare, som inte förstår vem vi berättar om, får nöja er med denna något kryptiska rapport från ett avlägset förflutet, i vilken vi diskuterar det första mötet:

In the elevator I met this beautiful darkblonde, prettyfaced woman who was going to the same class as me. We talked for a while and she mentioned she was hungry. We sat next to each other all the time and during the walkthrough of the building she searched for eyecontact, which I didn't always give her.When the introduction was over I asked her if she wanted to go get something to eat. She didn't. (Story of my life.)

Ett nytt år

och nya mödor. Men vi kanske ska säga nya möjligheter, ty man kan aldrig veta med nya år.

Det har sagts oss att vi ska skriva mer I en kub. Vi vill skriva om Svullos självmord och de feta tidningsrubriker som följde på tippen av den mediala vågen. Vi vill ilsket påpeka att människor tar livet av sig varenda dag i Sverige, vi är som nation ganska kända för vår höga självmordsstatistik, utan att media ids ödsla en spaltcentimeter på dessa tragiska öden. Var är den vanliga människans rubriker? Varför blir inte hans eller hennes anhöriga intervjuade på helsidor i kvällspressen? Och finns det ett allmänintresse i att rapportera om Svullos föredetta sambo, men inte om andras anhöriga? Vi konstaterar att vi är mer än måttligt förargade över medias hyckleri...

När vi ser bilder på statsministern och kungaparet i tårar på besök i Thailand är det svårt att inte fälla en tår själva. Sorg bortom sorg.

På tal om det nya året har vi lovat endast en sak. Eller två. Möjligtvis tre.

Först och främst har vi lovat att skaffa oss en katt. Beväpnade med böcker om katter och en vänskapskrets med nödvändig kunskap skrider vi till verket. Vi vill inte ha någon speciell sorts katt, ingen specifik ädel ras, bara en trevlig kisse som vill ligga i knät i bland och som faktiskt leker med den (dyra) klätterställning vi planerar att köpa till den. Vi får väl gnida in knän och ställning med kattmynta om allt annat fallerar.

På andraplats, möjligtvis tredjeplats, har vi bestämt oss för att gå ner lite i vikt. Åldern, i kombination med ett slitsamt nattarbete, börjar ta ut sin rätt och plötsligt är de kroppssydda kläderna snyggare på galjen än på kroppen. Fem kilo ska bort!

På tredjeplats, möjligtvis andraplats, har vi lovat en kär vän att göra hennes liv lättare. Projektets mål och medel är något diffusa, men pengar och god vilja är en solid grund att stå på. (Med detta menar vi inte att vi ska insistera på att få hennes fiender "undanröjda" på maffiavis, eller att envisas med att hyra in Hells Angels till hennes anställningsintervjuer.)

Som avslutning idag - och som start på det nya året - önskar vi er allt gott.