2006: a year in review

Det är så himla populärt att skriva listor vid den här tiden på året. Vi ser oss som självständiga och vi söker inte läsare med hjälp av billiga tricks. Men först och främst är klockan för mycket för att klämma fram någon klämkäck lista på saker och företeelser ni antagligen redan har läst någon annanstans.

Vi konstaterar att 2006 var ett mellanår, där kärleken inte ville fastna och arbetet trampade på i samma invanda stigar. Datorhaveriet under sommaren sög motivationen ur oss (ja, hårddisken är fortfarande på lagning) och det är först nu som vi på riktigt har fått tillbaka inspiration att skriva igen. USA:s fortsatta framfart i mellanöstern får magen att vända sig.

Därför är det skönt med skivor som 36 Crazyfists "Inside the flames", även om den inte är lika bra som "A snow capped romance", vars toner får oss att tänka på annat. Och den här länken med bilder på roliga katter. Den sista bilden, med hunden, katten och kattungen är så rolig att man kan titta på den i timmar. Och "Oh hi, I upgraded your RAM". Och.. och... och... många andra.

Och så var det naturligtvis roligt att NHL-målvakten Mikael Tellqvist blev bortbytt från tråkiga Toronto Maple Leafs till Phoenix Coyotes och höll nollan mot Anaheim på självaste julafton.

Förutom Coyote:s website har vi klickat oss in på Wikipedia; onegoodmove; The Dark Realm & Rifters.com.

Ja men titta, det blev en lista i alla fall. Må ni ha ett trevligt 2007!

God jul

och gott nytt år, om vi inte finner tid att skriva någon mer rapport från KUBEN. Årets sista timmar rinner fort förbi och vi önskar oss mer tid i julklapp.

Mer tid till att skriva på vår nya fantastiska banbrytande bokidé, som börjar 1895 och slutar två hundra år senare.

Mer tid till att skriva på vårt superhemliga projekt, som bara två personer i hela världen kommer att få läsa.

Mer tid till att läsa. Steppenhoof från Finland tipsade oss om författaren/vetenskapsmannen Peter Watts hemsida Rifters.com och speciellt boken Blindsight som finns att ladda ner och läsa helt gratis och lagligt här. Blindsight är, såsom all annan läsvärdig litteratur, på engelska och också ett hett sista-minuten-tips, för er som inte har trängts med de andra i juldjungeln. Ladda hem PDF:en, printa ut och ge till bror eller far.

Vill ni ge bort en julklapp till någon ni inte känner vill I EN KUB tipsa om BRIS. Ni behövs.

Författarskapets börda...

vet vi ingenting om, eftersom vi bara skriver böcker. Författare blir man först efter att ha fått sina alster publicerade. Men vi tänkte att, eftersom vi inte har något vettigt att skriva i bloggen den här gången (heller), vi skulle fylla ut med länktips till de i läsarkretsen som skriver böcker. Eller är det kanske någon läsare som faktiskt kan kalla sig författare? Har I EN KUB någon läsare alls? Vi tvivlar.

I alla fall. Vi skriver om en amerikansk stad som inte finns och behöver således adresser till diverse lokaliteter. Vi är dessutom inte involverade i något romantiskt förhållande med någon. Vi tycker om att titta på vackra kvinnor. Således: Smoking Hot Waitress. Dessa servitriser arbetar på olika barer. Barernas adresser står - i liten stil - på varje sida. Ser man en skönhet snor man adressen. Helt ödesbestämt och slumpmässigt. Annars fungerar det lika bra att söka på restauranger på USA:s gula sidorna. Men hur kul är det?

Som sagt, vi skriver om en amerikansk storstad. Därför använder vi oss av NYPD för att läsa om polisens avdelningar och lite surfande på hemsidan kan dessutom ge inspiration till olika historier.

Den amerikanska polisen har ranger och titlar den svenska motsvarigheten inte har. Därför letar vi på Wikipedias sektion om NYPD för att släta ut de frågetecken som uppenbarligen uppenbarar sig i vår skrivprocess.

Namn. Namn på personer. Namn på amerikanska personer. Alla kan inte heta John Smith. Cleimos Random Name Generator förser oss med allt vi kan tänka oss och genererar amerikanska namn. Generatorn är baserad på amerikanska folkbokföringsdatabaser.

På Crime Library läser vi om en mängd galenskaper och tränger kanske in i The Criminal Mind. Det är en populär site med massor med mastiga historier. Varning för timtals surfande och läsande.

Men mest använder vi oss faktiskt av Howdunit, en serie böcker för aspirerande författare om allt från brottsplatsteknik, mord, vanliga rutiner till olika gifter, det amerikanska rättsystemet och det mesta man kan tänka sig behöva känna till. Vi köper dem begagnade på internet, men inte bara för att det blir billigare utan för att kunna tänka sig att boken vi läser just nu redan har passerat minst en annan bokskrivare, en som oss!

Happy reading and writing!

Politik och smart design

"A new poll finds that 60 percent of Americans think George W. Bush is a worse president than his father. However, President Bush's advisers cheered him up by telling him he's the second best George Bush who's ever been president."
--Conan O'Brien

Även om Dubyah Bush är en gigantisk måltavla för skämt gör man bäst i att hålla reda på vad han och hans regering pysslar med. Må det vara stamcellsforskning, abortlagar, homosexuellas rätt till giftermål - Bush är emot, eller krig - Bush är för. Det är bra att känna sin fiende, som de säger.

President Bush tillhör ju, som ni redan känner till, USA:s kristna höger. Han torde inte tycka om vårat senaste bokinköp: The Science of Discworld III: Darwin's Watch av Terry Pratchett, Ian Stewart och Jack Cohen. Terry Pratchett är en fenomenal författare och vi tycker att hans böcker om Skivvärlden och dess invånare är bland det roligaste som finns. The Science... är dock inte helt och hållet fiktion, ty de två medförfattarna Stewart och Cohen diskuterar evolution kontra intelligent design, dvs Gud. Smart design medföljer frågan om en designer, en skapare och många tror på denna skapare, utan att kunna visa upp ett spår av bevis...

The Science är tyngre än de vanliga Skivvärldsböckerna, inte riktigt lika lättläst. Men vi ska sätta tänderna i den så fort vi har avslutat The Hogfather.

På tal om fiktion: Bad Dreams, som vann pris som bästa utländska film under Kawasaki Digital Film Festival, i Japan, recenserades av Pretty-Scary for Women in Horror by Women in Horror.

pynt, politik och prylar

Vi ser med skräckblandad förtjusning fram emot julen. Förtjusningen ligger i att knata omkring i staden och se mysig julbelysning, fika varmt när vi vill, se människors leenden när vi, likt tomten, kommer med presenter.

Men vi börjar jobba klockan 03:00 på juldagsmorgonen, vilket vi tackar tidningen GT för. Tack, GT! God jul och dra åt helvete! Må ni glömma av att släcka juleljusen när ni går och lägger er. Vi ser också att julklappskontot inte är lika fantastiskt som tidigare jular, vilket ger oss lätt ångest. Vi tycker om att ha en del över efter varje månad, som vi kan lägga undan till ett framtida lägenhetsköp. Vi förväntas inte heller få någon benådan av den årliga snön, då vi ovillkorligen sladdar omkring på trottoaren som vore vi berusade.

Angående politiken ser vi med hopp att demokraterna sakta men säkert tar över makten från George W Bush. What took you guys so long? Also, Rumsfeld, you are going to a hot place!

Vår mobiltelefon börjar kollapsa och vi har förstått att vi måste köpa en ny, om vi vill fortsätta knappa sms på nätterna. Vilket vi vill. Den stackars telefonen är fem år gammal nu, vilket antagligen gör den till världens äldsta aktiva mobiltelefon, men den måste bytas ut. Och där har vi boven i julklappspengadramat. 4 000 kronor kostar mp3spelarkameratelefonen vi är ute efter.

Och ikväll läser vi The Hogfather, om den försvunna jultomten och hans benrangel till ersättare.

När vi trampar i klaveret

gör vi det med buller och bång. En särdeles välutvecklad talang för att säga fel saker vid fel tillfälle utan riktig eftertanke är något vi inte stoltserar med, men ändock har. Vi borde faktiskt lära oss att hålla snattran ibland.

För detta senaste klavertramp ber vi om ursäkt till den det berör: Förlåt oss!

"Nu förstår jag inte"

säger många om den här bloggen. "Varför skriver emrex 'vi' och inte 'jag'?"

Jo, detta geniala grepp, som för somliga är en självklarhet och för andra helt obegripligt, hämtade vi från Jeffrey Zeldmans My Glamorous Life (länk finnes till höger). Herr Zeldman är en legend bland webbdesigners över hela världen, således finns det få bättre att stjäla litterära grepp från.

Men det finns mer bakom detta "vi". När vi skriver böcker och manus och liknande berättar vi alltid om "hon", "han" eller "det". När vi skriver dialoger blir det många "jag". Inte så många "vi". När vi sedan skulle hitta på någon annan form att skriva i, för I en kub, fanns där inte så mycket att välja på.

Vi gillar det. Det blir diffust, något mer allmängiltligt, möjligen sveper det in er i vår berättelse snabbare. I varje fall får det er att undra.

Och vi tycker inte att meningar som börjar med "Jag..." är vackra. Egocentrerade, olidliga.

Med detta återgår vi till att lyssna på när Ernst-Hugo Järegård läser HP Lovecraft med vansinnig inlevelse.

En ny start...

är detta inte. Men vi erkänner att vi har legat på latsidan när det gäller den här bloggen. Vi listar nu ett par av anledningarna:

Kortfilmerna Camomiles och Bad Dreams, varav den senare hade svensk TV-premiär 4 september (inför 315 000 tittare) är nu listade på Internet Movie Data Base - som synes. Det gör oss till nästan viktiga. Och viktiga som vi nu är kan vi inte bara blogga när vi vill.

Vi införskaffade oss ett styck fantastisk flickvän, som efter någon sommarmånad inte orkade med oss längre. Det skulle vi naturligtvis kunna blogga en hel del om, men det gör vi inte, eftersom det var helt och hållet vårat eget fel att hon gled oss ur händerna. Som fin sand på en söderhavsö alldeles innan stormen.

Någon gång efter flickvännens abrupta transformation till ex-flickvän insjuknade vår hårddisk. Den föll i koma. Två böcker och ett antal noveller och filmmanus, alla hemsidor vi någonsin jobbat på, den nya boken vi hade börjat skriva, allt försvann. Det, kan man säga, sög motivationen ur vår kropp. Just nu är hårddisken på sjukhus, men vi hyser föga hopp till att någonsin se våra kreationer igen.

Den stora frågan vi ställer oss angående våra böcker och vårat författande är, fortsätta på den inslagna linjen med de familjära karaktärerna, eller göra något helt nytt? Var det på ett högre plan meningen att vi inte skulle fortsätta rapportera från den namnlösa amerikanska storstaden och dess bittra kriminalinspektörers öden? Ska vi ge oss ut i på expedition i okända människors liv? Orkar vi? Den som lever får se...

Vi följer svensk och amerikansk politik och suckar högt över människors girighet och någonstans vet vi att det bara är ett tunt skimmer av moral som skiljer oss från de maktgalna. Ett tunt skimmer.

Så, slutligen känner vi ett visst hopp, i och med den här rapporten. Vi saknar skrivandet.

The blonde in a red dress...

har visat sig vara ett återkommande tema i vårat liv.

Bakgrunden är som följer: vi har ont i ryggen. Vi behöver massage. Massage. Den unga, blonda kvinna vi var kära i på gymnasiet är massös nu för tiden. Gymnasiet. Sista dagen i gymnasiet. Studenten. Nattklubb dagen vi gick ut gymnasiet. Hon, massösen, bar en röd klänning. Bitterljuva minnen från den kvällen. Hon satt i vårat knä halva kvällen. Det ljuva: hon satt i vårat knä. Det bittra: hon satt inte där hela kvällen.
Tre, kanske fyra år senare: filminspelning på Hisingen. Instängda i en kulturmärkt teater spelade vi Djävulen i ett drama om de sju dödssynderna. Kaotiska, varma dagar. Vår motspelerskas blonda hår i vågor nerför hennes rygg. Hennes röda klänning pressad mot vår rosa kostym. Bitterljuvt igen. Det ljuva: det intima och förföriska i att spela mot just henne. Det bittra: vetskapen om att allt var en illusion.

Och nu i veckan är det dags för en ny kull studenter att kliva, trippa eller lufsa ut i verkligheten. Det gäller att komma ihåg de bästa minnena. Som blondinen i röd klänning...

I en inte så lite stolt post scriptum kan vi också berätta att den film vi spelade huvudrollen i förra sommaren har åkt med regissören till Ryssland där den - dubbad - har mottagit fantastisk respons och visas flitigt på filmfestivaler i den kalla östnationen.

Vi ska gifta oss...

... sa hon och samtidigt som rodnaden strök över vårat ansikte som sommarsolen, och vi mumlade "så kul", försvann alla tankar på att skriva om samhällets avgrunder i I EN KUB.

För även om det är kul för hennes skull, vilket vi faktiskt tycker, jättekul, att hon ska gifta sig, så har vi svårt att känna att det spritter i vår egen kropp av lycka. Varje gång vi spelar upp minnet från stenbänken igen känner vi en ångestens bärsärk komma stormande. Så ska det ju inte vara. Vi ska ju vara glada för hennes skull. Så det dåliga samvetets skuggiga lönnmördare smyger upp bakifrån och sticker oss så fort ångestens bärsärk har kört över oss. Tusen dolkar penetrerar känslocentra.

Men vi ska vara glada att hon ens pratar med oss. Det var på vippen att vi tog våra farväl där på den kalla stenbänken idag. Ja, återigen har vi sårat någon vi älskar. Att bära sig illa åt tycks vara inprogrammerat i våra gener. Just det här någon är mer förlåtande än andra. Det är mer än vad vi förtjänar naturligtvis. Mycket mer.

Vi vet inte vad vi ska göra med oss när de gifter sig. Vetskapen är nära dödsångest i sitt sug. Tänk inte på det, inte många dagar kvar nu, tänk inte, snart är det här, sluta tänk, imorgon sker det, SLUTA! Klarar vi att jobba? Tveksamt. Klarar vi att trycka hennes bröllopsannons? Nej, nej nej nej.

Det snurrar i huvudet. Vi har inte ens pratat med någon, inte ringt någon och pratat av oss. Vi har däremot gråtit. Över hur nära det var att vi förlorade henne. Över livet vi lever. Och här kommer bärsäkern igen...

Vad gjorde du idag för fem år sedan?

Vi stod i en trång hiss och stirrade generat ner på våra skor, tre år gamla finskor som vi hade köpt till en avlägsen studentbal, samtidigt som vi försökte att inte tänka på hur illa frisyren såg ut, hur rent allmänt risiga vi var och mådde, samtidigt som vi försökte säga smarta saker till en ohyggligt vacker kvinna, vars blick vi för allt i världen inte vågade möta.

Vad vi inte anade då var att den vackra kvinnan med det gyllene håret och de isblå ögonen skulle finnas kvar i våra liv fem år senare. Det är helt fantastiskt och helt otroligt. Hade vi trott på högre makter hade vi nog talat i tungor vid det här laget. Ni, kära förvirrade läsare, som inte förstår vem vi berättar om, får nöja er med denna något kryptiska rapport från ett avlägset förflutet, i vilken vi diskuterar det första mötet:

In the elevator I met this beautiful darkblonde, prettyfaced woman who was going to the same class as me. We talked for a while and she mentioned she was hungry. We sat next to each other all the time and during the walkthrough of the building she searched for eyecontact, which I didn't always give her.When the introduction was over I asked her if she wanted to go get something to eat. She didn't. (Story of my life.)

Ett nytt år

och nya mödor. Men vi kanske ska säga nya möjligheter, ty man kan aldrig veta med nya år.

Det har sagts oss att vi ska skriva mer I en kub. Vi vill skriva om Svullos självmord och de feta tidningsrubriker som följde på tippen av den mediala vågen. Vi vill ilsket påpeka att människor tar livet av sig varenda dag i Sverige, vi är som nation ganska kända för vår höga självmordsstatistik, utan att media ids ödsla en spaltcentimeter på dessa tragiska öden. Var är den vanliga människans rubriker? Varför blir inte hans eller hennes anhöriga intervjuade på helsidor i kvällspressen? Och finns det ett allmänintresse i att rapportera om Svullos föredetta sambo, men inte om andras anhöriga? Vi konstaterar att vi är mer än måttligt förargade över medias hyckleri...

När vi ser bilder på statsministern och kungaparet i tårar på besök i Thailand är det svårt att inte fälla en tår själva. Sorg bortom sorg.

På tal om det nya året har vi lovat endast en sak. Eller två. Möjligtvis tre.

Först och främst har vi lovat att skaffa oss en katt. Beväpnade med böcker om katter och en vänskapskrets med nödvändig kunskap skrider vi till verket. Vi vill inte ha någon speciell sorts katt, ingen specifik ädel ras, bara en trevlig kisse som vill ligga i knät i bland och som faktiskt leker med den (dyra) klätterställning vi planerar att köpa till den. Vi får väl gnida in knän och ställning med kattmynta om allt annat fallerar.

På andraplats, möjligtvis tredjeplats, har vi bestämt oss för att gå ner lite i vikt. Åldern, i kombination med ett slitsamt nattarbete, börjar ta ut sin rätt och plötsligt är de kroppssydda kläderna snyggare på galjen än på kroppen. Fem kilo ska bort!

På tredjeplats, möjligtvis andraplats, har vi lovat en kär vän att göra hennes liv lättare. Projektets mål och medel är något diffusa, men pengar och god vilja är en solid grund att stå på. (Med detta menar vi inte att vi ska insistera på att få hennes fiender "undanröjda" på maffiavis, eller att envisas med att hyra in Hells Angels till hennes anställningsintervjuer.)

Som avslutning idag - och som start på det nya året - önskar vi er allt gott.