The blonde in a red dress...

har visat sig vara ett återkommande tema i vårat liv.

Bakgrunden är som följer: vi har ont i ryggen. Vi behöver massage. Massage. Den unga, blonda kvinna vi var kära i på gymnasiet är massös nu för tiden. Gymnasiet. Sista dagen i gymnasiet. Studenten. Nattklubb dagen vi gick ut gymnasiet. Hon, massösen, bar en röd klänning. Bitterljuva minnen från den kvällen. Hon satt i vårat knä halva kvällen. Det ljuva: hon satt i vårat knä. Det bittra: hon satt inte där hela kvällen.
Tre, kanske fyra år senare: filminspelning på Hisingen. Instängda i en kulturmärkt teater spelade vi Djävulen i ett drama om de sju dödssynderna. Kaotiska, varma dagar. Vår motspelerskas blonda hår i vågor nerför hennes rygg. Hennes röda klänning pressad mot vår rosa kostym. Bitterljuvt igen. Det ljuva: det intima och förföriska i att spela mot just henne. Det bittra: vetskapen om att allt var en illusion.

Och nu i veckan är det dags för en ny kull studenter att kliva, trippa eller lufsa ut i verkligheten. Det gäller att komma ihåg de bästa minnena. Som blondinen i röd klänning...

I en inte så lite stolt post scriptum kan vi också berätta att den film vi spelade huvudrollen i förra sommaren har åkt med regissören till Ryssland där den - dubbad - har mottagit fantastisk respons och visas flitigt på filmfestivaler i den kalla östnationen.

Vi ska gifta oss...

... sa hon och samtidigt som rodnaden strök över vårat ansikte som sommarsolen, och vi mumlade "så kul", försvann alla tankar på att skriva om samhällets avgrunder i I EN KUB.

För även om det är kul för hennes skull, vilket vi faktiskt tycker, jättekul, att hon ska gifta sig, så har vi svårt att känna att det spritter i vår egen kropp av lycka. Varje gång vi spelar upp minnet från stenbänken igen känner vi en ångestens bärsärk komma stormande. Så ska det ju inte vara. Vi ska ju vara glada för hennes skull. Så det dåliga samvetets skuggiga lönnmördare smyger upp bakifrån och sticker oss så fort ångestens bärsärk har kört över oss. Tusen dolkar penetrerar känslocentra.

Men vi ska vara glada att hon ens pratar med oss. Det var på vippen att vi tog våra farväl där på den kalla stenbänken idag. Ja, återigen har vi sårat någon vi älskar. Att bära sig illa åt tycks vara inprogrammerat i våra gener. Just det här någon är mer förlåtande än andra. Det är mer än vad vi förtjänar naturligtvis. Mycket mer.

Vi vet inte vad vi ska göra med oss när de gifter sig. Vetskapen är nära dödsångest i sitt sug. Tänk inte på det, inte många dagar kvar nu, tänk inte, snart är det här, sluta tänk, imorgon sker det, SLUTA! Klarar vi att jobba? Tveksamt. Klarar vi att trycka hennes bröllopsannons? Nej, nej nej nej.

Det snurrar i huvudet. Vi har inte ens pratat med någon, inte ringt någon och pratat av oss. Vi har däremot gråtit. Över hur nära det var att vi förlorade henne. Över livet vi lever. Och här kommer bärsäkern igen...