Baksidan av en spårvagnsits

är det vi stirrar på när vi åker hem på morgonen. Någon har oftast haft vänligheten att lämna ett meddelande på baksidan av ryggstödet på stolen framför oss. Meddelandet kan innehålla en uppmaning till att ringa någon för en kul stund - måhända en ståuppkomiker i vardande, vars vän förser honom med testpublik - men majoriteten av dessa meddelanden är enkla och lyder ofta

Linda + Jocke 4ever

eller liknande.

Vi undrar hur gammalt meddelandet är och hur länge evigheten varade för Linda och Jocke. En månad? Tre? Sedan, då morgonen är ypperlig för filosoferande, susar tankarna vidare. Hur länge ska vi stanna på den nuvarande tjänsten? Hur länge ska man hålla kvar vid det ena och det andra? Är det dags att sätta punkt och vända blad i Livets Pocketbok? Fan vet...

Vi vet dock att önskan att få införskaffa en katt tär på förnuftets motstånd. De är ju så söta! Men de ska matas varje dag. Och de ska tas till veterinären. Men det kan vi göra! Och tänk om ni vill resa bort? Vem ska ta hand om katten då? Mamma! Hur lär man förresten en katt att använda lådan i badrummet, istället för vardagsrumsmattan? Vi måste definitivt inhandla en bok om ämnet. För de är ju så söta...

Nu får ni ursäkta. Det är dags att krypa till kojs.

Dagtid

Vi har den här veckan lämnat nattarbetet för att gå på utbildning. Utbildningen, som är både intressant och inspirerande, sker under dagtid. För någon som oss är dagtid något väldigt underligt, nytt och spännande. Att sova den tid man vanligtvis jobbar, att sätta sig på spårvagnen när man egentligen borde ligga hemma och sova, är förunderligt. Vi möts av människor utan androgyna arbetskläder, människor med parfym, människor med långt böljande hår och... Kort sagt är det annorlunda än det man ser på jobbet. På ett bra sätt.

I dagarna knyter vi också ihop ännu ett webbprojekt. Ännu en skåra i bältet för vår blygsamma webbdesignverksamhet. Och en framgång för studenter över hela... staden.

Våra fotokonster dyker upp på webben, på tal om det.

Vattnet porlar

längs New Orleans gator. Tragedi är ett alldeles för enkelt ord. Vi tänker på en Domedagstämning och hoppas att inte bibeln plötsligt är sann. Allt som kan skrivas är redan skrivet, så vi tänker inte rada upp överanvända klychor.

Andra nyheter är att: vår hårddisk har gått sönder och är nu på väg att sakta dö. Jakten på en ny hårddisk har börjat och det ser ut som vi har hittat en lämplig kandidat;

hypade Skype har just installerats på den taskiga hårddisken, men står fortfarande oanvänt;

Mark, Al, Scott och Vincent har slutat lira ishockey. Det tycker vi är riktigt synd;

vi är hejare på tatueringar och har faktiskt snickrat ihop en cool en till jobbarkompisen.

Ja, det var väl allt för den här gången. Titta in på de spännande länkarna, eller lämna en kommentar. Vi gillar sådant.

Det känns bisarrt

att läsa om katastrofen i Grekland. Den har fått oss på ett dåligt, avvaktande humör hela natten. En vansinnig massdöd, följt av tung landssorg får oss att dra upp axlarna och ta skydd för de mörka vindarna. Vi försöker ta skydd och gömma oss, anstränger oss för att inte de kalla kårarna ska springa längs ryggraden, men tidningarnas svarta rubriker skriker mot oss och vi måste titta, lyssna och fokusera.

Tidingens förstasida pryds av två rubriker. En om tre våldtäkter under Göteborgskalasets sista dagar och en om flygplanet som störtade. Stenen i bröstet blir större för varje gång vi läser orden. Tanken som upprepar sig inne i huvudet, som vägrar att försvinna, lyder som följer.

Vad är det här för värld?

I dag, precis som många andra dagar, tänker vi på offren och deras anhöriga. Drar upp axlarna och gömmer oss där dit vinden ännu inte nått.

Lyssnar vi inte?

Lyssnar vi män inte på kvinnorna vi är tillsammans med? En god vän upplyste oss idag, något frustrerat, om följande: efter ett par år i ett förhållande slutar mannen lyssna på kvinnan. Vännen hävdade att alla hennes dambekanta kunde berätta samma sak. Vad kvinnan säger blir något perifert att vifta bort, som en surrande fluga på spårvagnen.

Detta vägrar vi tro på. Vi tror, lagom sentimentalt, på kärleken och inte på att någons röst efter ett par års förhållande likställs med en droppande vattenkran i köket - irriterande men fullt möjligt att ignorera med hörlurar till stereon. Vi har därför ett meddelande:

Bröder, rensa öronen.

[en bisarr fotnot: några timmar efter att den här posten publicerades såg jag Girl Play, där en kvinna plötsligt inte kan höra sin partner. Det var början till slutet för dem...]

Att bli med blog

var lite krångligare än vi trodde. Det tog ett webbläsarbyte för kreationen att bli något annat än en tanke. Men här är vi nu, stolta över vår blogg. Vi hoppas kunna dela med oss av tankar, idéer, filosoferande, ett ständigt användande av "vi" istället för "jag", och förhoppningsvis ett gäng filmrecensioner.

Någon har kanske surfat hit från emrex.nu, vår personliga, engelska blog/portfolio och känner oss därifrån. Ni som aldrig har hört talas om oss är hjärtligt välkomna.