Wednesday, February 13, 2008

Vem går där?

Karaktärer är de varelser som befolkar vår historia. Karaktärer är vår historias allra allra viktigaste element. Föga överraskande, men nu ska vi försöka bena ut vad som är en bra karaktär. När vi skrev ner vår idé fick vi veta lite om dem, men det är dags att ge dem lite mer kött på benen.

Exempel: Yellowstone, 20:e augusti, 1998. En forskare tjatar konstant på en Park ranger I Yellowstone National Park. Ringer tio gånger om dagen, ställer frågor, dyker upp vid alla tider på dagen, både på jobbet och hemma, är riktigt irriterande. I flera veckor. Forskaren följer efter rangern när han är ute och kör bil, prejar honom av vägen för att fråga något. Till slut, när rangern tjuvlyssnar på forskaren prata om varför han tjatar så mycket, blir rangern galen.

Det är vår grundidé. Det finns två huvudkaraktärer: forskaren och park rangern. Park rangern är vår hjälte och forskaren är hans antagonist, dvs den som hindrar honom från att nå sitt mål.

Vi börjar med Park rangern. Vad heter han? Vi använder Baby Names Addicts för att hitta ett passande namn. Sylvester Ward. Sylvester betyder ”av skogen” och Ward betyder ”väktare”. Skogens väktare. (Vi valde inte Forrest eller Ranger, de hade varit en aning uppenbara.) Namnet är viktigt, för det hjälper oss att definiera karaktären. Det föder också tankar om karaktärens personlighet. Då både Sylvester och Ward är engelska namn gissar vi att hans föräldrar också är amerikaner.

Sylvester Ward, 33 år, Park ranger. Älskar naturen. Ser skönhet i daggdroppar i gräset.

Vad är Sylvesters mål här i livet?

Sylvester Ward, 33 år, Park ranger. Älskar naturen. Ser skönhet i daggdroppar i gräset. Hans mål är att få lugn och ro.

Det som hans antagonist, den irriterande forskaren, hindar honom från att uppnå! Där har vi alltså inte bara satt Sylvesters mål här i livet, utan också definierat huvudkonflikten. Sylvester har kanske ingen teve hemma, han tycker om att åka och campa och så vidare.

Okej, det var lite om Sylvesters personlighet. Men hans bakgrund då? Hur blir man en Park ranger, för det första? En snabb googling gav oss det här. Så vi vet att Sylvester har en bachelor’s degree, alltså en högskoleexamen, i parkförvaltning. Han är utbildad i första hjälpen. Han är certifierad för brottsbekämpning, dvs någon slags polisgrundutbildning. Slutsats: Sylvester är en ganska klipsk kille. Disciplinerad, håller kroppen i trim.

Sylvester Ward, 33 år, Park ranger. Brunt snaggat hår, vältränad, Älskar naturen. Ser skönhet i daggdroppar i gräset. Hans mål är att få lugn och ro. Smart, läser mycket. Hanterar kriser med lugnet i behåll.

Sylvester börja låta som en Mr Right, en skönmålad kontaktannons på justdate.se. Det blir svårt att identifiera oss med honom, eftersom han är så jäkla idealisk. Han har ju till och med uniform och hatt, för tusan! Om han är så jäkla felfri förtjänar han att få forskaren på sig... Alltså behöver Sylvester en svaghet, en skönhetsfläck, en skavank, för att göra honom mer mänsklig. Jämför med John McClane i Die Hard. Han är den coole fräcke hjälten – polis: väktare - skjuter dummingarna och klarar biffen. Men han har också ett trasigt äktenskap bakom sig. Det är hans skavank. (I Die Hard 4 har McCane ett svårt förhållande till sin tonårsdotter: skavanken har evolverat.)

För den här historien är det bra om Sylvester har en svaghet för gifta kvinnor. Han får ha kul med en kvinna som antagligen är sexsvulten, men han slipper äktenskapets bråk, behåller sin lugn och ro.

Sylvester Ward, 33 år, Park ranger. Brunt snaggat hår, vältränad, Älskar naturen. Ser skönhet i daggdroppar i gräset. Hans mål är att få lugn och ro. Smart, läser mycket. Hanterar kriser med lugnet i behåll. Raggar hämningslöst på gifta kvinnor.

Det är nästan tvärtom med den onde. Den klassiske antagonisten är ofta genomelak. Den intressante antagonisten är den som har något man kan identifiera sig i, något som gör honom mänsklig. Kidnapparen som tar gisslan för att begära sin bror som lösen, hon som skjuter ihjäl mannens älskarinna, osv. Jämför Darth Vader och Kejsaren i Star Wars - de är ganska ointressanta skurkar som man vet kommer att få äta grus i tredje akten – med replikanten Batty (Rutger Hauer) i Blade Runner – som flyr undan ett liv som slav och dödar de som vill stoppa honom.

Sen finns ju de som är både protagonist och antagonist i en och samma kropp. Dexter, som seriemördar, styckar bara upp de som har dödat andra. Och vi tycker att det är helt okej. Moralisk konflikt, någon? (Dexter betyder förresten ”skicklig”, vilket han är både med skalpell och sticksåg och på att låtsas vara människa.)

En del författare låter sina karaktärer tala själva, genom att skriva ett par raders monolog såsom karaktären hade skrivit dem. Det gör inte vi, men det fungerar säkert lika bra som att skriva nyckelord och anteckningar.

Det är viktigt att tänka på att alla huvudkaraktärer måste gå igenom en förändring.

Sylvester, från lugn och ro till paranoia till vansinnesutbrott på forskaren.

Forskaren, från suktandet efter hämnd till faktisk hämnd.

(Romeo och Julia, från kärlekspar till lik.)

Från ledsen till glad, glad till ledsen, levande till död, förlorare till vinnare. En karaktär som inte förändras, utvecklas är verkligen tråkig att följa. (Om man ska vara teknisk ska man påpeka att huvudkaraktären är den som utvecklas mest, oavsett om det är huvudpersonen eller inte.)

Ett bra sätt för en karaktär att utvecklas är att få honom eller henne att fatta stora beslut. Ska hon behålla barnet? Ska han berätta att han är gay? Ju större desto bättre, tycker vi.

Med en bra karaktär växer historien oerhört. Lägg mycket tid på att utveckla och att lära känna dina karaktärer!

En idé bubblar upp

I ett försök att fly det verkliga livet har vi tänkt fokusera på skrivande, både vårat eget och andras. Hur man skriver en novell, hur man skriver vettiga karaktärer, bra länkar, musik och så vidare. Kanske skiftar bloggens fokus från oss själva till skrivkonsten mer permanent och det tror vi inte är så dåligt alls.

Vi börjar smått idag med att berätta om egna erfarenheter.

En idé bubblar upp

Vi får idéer till noveller och episka trilogier när vi minst anar det. Av den anledningen ligger det en penna och ett anteckningsblock vid sängen och på andra strategiska ställen i hemmet.

När idén, oavsett varifrån den kommer, slår ner i skallen på oss funderar vi på den ett tag. Kanske är det en idé till en nyckelscen, eller till en hel historia. Vi vrider och vänder på idén ett tag, en minut eller en månad; det beror på idéns styrka. Vad har idén för potential? Kan man göra nåt av den? Är den en egen historia, eller ska den läggas åt sidan för att användas som en del i en annan historia?

Ett sätt att ta reda på det, som fungerar för oss, är att sätta oss framför datorn och skriva ner idén i ett nytt dokument. (Vi skriver ner hela idén, varje detalj som kan verka viktig, för att inte glömma av den.) Väcker den nya tankar och idéer när den väl är synlig på skärmen? Finns det något att bygga på nu när den är nedskriven? (Eller räckte det med att skriva ner idén för att känna dig nöjd, mätt? Om du redan är mätt är det kanske inte värt att slösa tid på att försöka bygga en hel historia på just den idén.)

Exempel: En sjuksköterska blir upp över öronen förälskad i en introvert mediapersonlighet, tack vare att någon försvinner.

Finns det mer att bygga på i exemplet ovan? Väckte det inspirationsvulkanen? Vilka är de här människorna? (Vi kommer till karaktärer senare.)

I vår dator vimlar det av små dokument med olika små idéer, som vi ibland tar och försöker utveckla till något större. Ibland behöver en idé lång tid att mogna, ibland inte.

När idén känns som grunden till något större kan man undersöka vilken genre man ska skriva i - om det inte redan är uppenbart! Vill vi förlägga historien på en annan planet, en annan tid, en annan stad? Det kan kännas skönt att skriva ner det också, så man vet i vilken riktning man rör sig.

Exempel: Finskt snölandskap 30:e mars 1918. En sjuksköterska blir upp över öronen förälskad i en introvert krigskorrespondent, tack vare att någon försvinner.

eller: Gigacity 12:e september 2113. En sjuksköterska blir upp över öronen förälskad i en introvert mediapersonlighet, tack vare att någon försvinner.

Det blir en helt annan känsla och helt andra förutsättningar beroende på datumet i exemplens första mening.

Viktiga poänger med att sätta ett datum:
  • Behövs det göras research? Om vi ska skriva om finska vinterkriget kanske vi måste läsa på om det. Om vi ska skriva science fiction kanske vi borde läsa på om teknologi.
  • Vi får reda på vilket slags väder det är. På det sättet får vi reda på hur folk är klädda; om de håller sig inomhus; hur den allmänna miljön känns.
Tidseran hjälper oss berätta om våra karaktärer, om deras bakgrund, när och var de föddes, deras sociala status och det ger oss en ganska klar tanke av hur de ser ut.

Exemplet med den sjuksköterskan och mediapersonligheten går att bygga ut rätt mycket - precis så mycket du vill! - men det ska vi inte göra här. Den viktigaste poängen med det här är att uppmana dig att skriva ner så mycket som möjligt för att se om det håller. En idé kommer sällan ensam vi blir inspirerade när vi väl skriver in idén i datorn.

Nästa gång tror vi att vi ska prata om karaktärer.

Friday, February 01, 2008

Det blir bra där

Nu har vi mekat klart med KUBEN på ett tag. Så här får den se ut tills någon klagar. Och klagar, det gör då ingen. Varken klagar eller prisar, för den delen. Våra rapporter matar endast vacuumet.

Vi började lite löst på en prolog till Envoy, men vi vet att vi måste skriva mer på Ur Askan, den historia vi har kommit längst på.

Hjärtat hälsar från sängen. Hon har jagat oss runt lägenheten i dag och somnat i diskhon.