Metaforer och yoga

Efter att ha genomlidit den här metaforen av en fotbollsexpert:

"Manchester United vill gärna slå ut som en blomma och använda vingarna..."

blev vi så upprörda att vi tvingades utöva poweryoga - på egen hand. Och här använder vi ordet "utöva" väldigt diffust, ty vi blåste igenom övningarna på tjugo minuter istället för en timme och sneglade ibland på beskrivningen av övningarna vår instruktör hastigt hade ritat för oss. Vår instruktör har många kvaliteter och goda egenskaper, fantastiska beskaffenheter som vida överskrider våra egna, men att teckna är inte en av dem.

Naturligtvis är det inte hennes fel att vi knäckte leder som vi inte vill veta något om ett par gånger, men som tur är har vi bokat tid för massage med henne i morgon.

För övrigt hamrade vi ut en halv sida till på Romanen och noterar att författaren Peter Watts (Rifters och Blindsight) har anslutit sin egen blog till till blogger.com. Welcome, Mister Watts!

Virginia Tech del två

Massakern på Virginia Tech, där 33 människor dog när en elev knatade in på skolan med två pistoler och ett par knivar, behöver sättas i perspektiv. Vi kom på det i morse, några dagar efter att vi hade skrivit om detta massmord.

Nionde april, 45 döda.
Tionde april, 85 döda.
Elfte april, 42 döda.
Tolfte april, minst 50 döda.
Trettonde april, 70 döda.
Fjortonde april, 110 döda.
Femtonde april, nästan 100 döda.

Grand total: 502 döda. I Irak. Under en vecka. En vecka. En vecka. En vecka!

Var är deras rubriker? Varför är inte de på löpsedlarna varje dag? Massmord som en ingrediens i vardagslivet är inte värt vår uppmärksamhet och kvällstidningarnas trycksvärta.

Det handlar om människovärde. Trettiotre i USA är värda hur många i Irak?

Smeknamn

är vanligt förekommande där vi jobbar. De baseras ofta på utseende och ibland på klantigheter personen ifråga har utsatt sig själv - och ibland andra - för. Den som till exempel någon gång har ramlat i vattnet på fyllan inför vänner och bekanta får smeknamnen Plums. Den längste kollegan på jobbet döps snabbt till Lången. På basis av detta tänkte vi gå igenom de smeknamn vi har burit under de nio år vi har jobbat för samma företag.

Satan
Namnet fick vi när vi, sommaren 1998, klampade in på jobbet för första gången. Iförd lång svart läderrock, MC-stövlar med plåtskenor över smalbenen (och fem spännen per stövel) och långt mörkbrunt hår. På den tiden var vi övertygade att om det fanns en gud var denne ond, så vi fann namnet smickrande.
Det tog fyra år innan vi fick namnbrickor på våra skjortor. Innan dess var vi alltjämt kända som Satan. Detta smeknamn har hållt i sig tills dags dato, men några inhopp har följande namn gjort:

Preacher
Den första april i år smög sig bilden nedan ut på internet. Den var en viktig del i ett lyckat första-april-skämt. Några av våra kollegor fastnade för vår uppenbarelse, Satan i prästkläder. Preacher var född.
(Den uppmärksamme noterar att det långa håret inte längre finns kvar och att vi bär glasögon för ovanlighetens skull.)

Yogafröken
Det här smeknamnet är snarare ett öknamn och yngst i namnskaran. Det såg dagens ljus - eller snarare nattens mörker - i veckan. En avundsjuk kollega fick reda på att vi hade testat på yoga tillsammans med en mycket söt och trevlig ung kvinna, som vi också arbetar med, och fann det nödvändigt att utmåla oss som.. tja, yoga är faktiskt rätt svettigt, så vi vet inte riktigt vad som menades med just den kommentaren.

Smeknamn har en fantastisk förmåga att aldrig försvinna, att envetet bita sig fast vid en person och vi har för länge sedan accepterat att våra sommarjobbare för alltid kommer att känna oss som Satan, innan de vågar prata med oss.

See you in hell!

Virginia Tech

Just nu på morgonen är 33 omkomna, enligt CNN.

Det är obeskrivligt tragiskt. Det finns inget vi kan säga, som andra inte redan sagt.

Men. Vi kan inte annat än undra hur vapenlobbyn kommer att vinkla det här. Efter Columbine förbjöd man den sortens rock som mördarna bar under massakern. Kanske kan de förbjuda studenter med asiatiskt utseende den här gången. Handvapen är fortfarande skyddade enligt grundlagen. Frågan är hur man rättfärdigar det. Eller... Det kan man ju inte, det finns ju ingen logik, inget förnuft bakom något sådant. Om det är varje amerikans rättighet att bära vapen får de nog räkna med "collateral damage". Det låter ju okänsligt, men vad ska man annars säga?

Motargumentet, att människor dödar, inte vapen, blir naturligtvis skrattretande. Hade lika många dött om mördaren bar kniv istället för två revolvrar? Nej. Men folk mördade andra långt innan det fanns vapen, säkerligen hade det dött lika många på Virginia Tech om mördaren bar en påse stenar istället...

Vi lever och skriver

Efter att ha låtit Romanen jäsa i vårat inre ett par månader skriver vi nu en hel del. Det går ibland för snabbt och vi måste backa och se till att vi fyller de hål vi gräver längs vägen.

Det har vi varit väldigt bra på, att vara för snabba när vi skriver, att inte utveckla resonemangen mer än några rader, för att sedan hoppa till nästa resonemang. Men nu tar vi oss tid och att ta sig tid tar tid.

Nå, det här är så hemligt att det blir ointressant för den käre läsaren.

Med välbehövlig hjälp går vi nu också ner lite i vikt inför en filmroll. Eller, en filmroll... En diffus filmroll. En diffus potentiell filmroll. Vi hade hoppats kunna tappa omkring fem kilo utan att göra för stora uppoffringar och nu är två av de fem redan borta. Lite mer rörelse och motion så försvinner de återstående tre.