pynt, politik och prylar

Vi ser med skräckblandad förtjusning fram emot julen. Förtjusningen ligger i att knata omkring i staden och se mysig julbelysning, fika varmt när vi vill, se människors leenden när vi, likt tomten, kommer med presenter.

Men vi börjar jobba klockan 03:00 på juldagsmorgonen, vilket vi tackar tidningen GT för. Tack, GT! God jul och dra åt helvete! Må ni glömma av att släcka juleljusen när ni går och lägger er. Vi ser också att julklappskontot inte är lika fantastiskt som tidigare jular, vilket ger oss lätt ångest. Vi tycker om att ha en del över efter varje månad, som vi kan lägga undan till ett framtida lägenhetsköp. Vi förväntas inte heller få någon benådan av den årliga snön, då vi ovillkorligen sladdar omkring på trottoaren som vore vi berusade.

Angående politiken ser vi med hopp att demokraterna sakta men säkert tar över makten från George W Bush. What took you guys so long? Also, Rumsfeld, you are going to a hot place!

Vår mobiltelefon börjar kollapsa och vi har förstått att vi måste köpa en ny, om vi vill fortsätta knappa sms på nätterna. Vilket vi vill. Den stackars telefonen är fem år gammal nu, vilket antagligen gör den till världens äldsta aktiva mobiltelefon, men den måste bytas ut. Och där har vi boven i julklappspengadramat. 4 000 kronor kostar mp3spelarkameratelefonen vi är ute efter.

Och ikväll läser vi The Hogfather, om den försvunna jultomten och hans benrangel till ersättare.

När vi trampar i klaveret

gör vi det med buller och bång. En särdeles välutvecklad talang för att säga fel saker vid fel tillfälle utan riktig eftertanke är något vi inte stoltserar med, men ändock har. Vi borde faktiskt lära oss att hålla snattran ibland.

För detta senaste klavertramp ber vi om ursäkt till den det berör: Förlåt oss!

"Nu förstår jag inte"

säger många om den här bloggen. "Varför skriver emrex 'vi' och inte 'jag'?"

Jo, detta geniala grepp, som för somliga är en självklarhet och för andra helt obegripligt, hämtade vi från Jeffrey Zeldmans My Glamorous Life (länk finnes till höger). Herr Zeldman är en legend bland webbdesigners över hela världen, således finns det få bättre att stjäla litterära grepp från.

Men det finns mer bakom detta "vi". När vi skriver böcker och manus och liknande berättar vi alltid om "hon", "han" eller "det". När vi skriver dialoger blir det många "jag". Inte så många "vi". När vi sedan skulle hitta på någon annan form att skriva i, för I en kub, fanns där inte så mycket att välja på.

Vi gillar det. Det blir diffust, något mer allmängiltligt, möjligen sveper det in er i vår berättelse snabbare. I varje fall får det er att undra.

Och vi tycker inte att meningar som börjar med "Jag..." är vackra. Egocentrerade, olidliga.

Med detta återgår vi till att lyssna på när Ernst-Hugo Järegård läser HP Lovecraft med vansinnig inlevelse.