Vi stod i en trång hiss och stirrade generat ner på våra skor, tre år gamla finskor som vi hade köpt till en avlägsen studentbal, samtidigt som vi försökte att inte tänka på hur illa frisyren såg ut, hur rent allmänt risiga vi var och mådde, samtidigt som vi försökte säga smarta saker till en ohyggligt vacker kvinna, vars blick vi för allt i världen inte vågade möta.
Vad vi inte anade då var att den vackra kvinnan med det gyllene håret och de isblå ögonen skulle finnas kvar i våra liv fem år senare. Det är helt fantastiskt och helt otroligt. Hade vi trott på högre makter hade vi nog talat i tungor vid det här laget. Ni, kära förvirrade läsare, som inte förstår vem vi berättar om, får nöja er med denna något kryptiska rapport från ett avlägset förflutet, i vilken vi diskuterar det första mötet:
In the elevator I met this beautiful darkblonde, prettyfaced woman who was going to the same class as me. We talked for a while and she mentioned she was hungry. We sat next to each other all the time and during the walkthrough of the building she searched for eyecontact, which I didn't always give her.When the introduction was over I asked her if she wanted to go get something to eat. She didn't. (Story of my life.)
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
No comments:
Post a Comment