Men det är inte slut ännu

Den 14:e februari 1990 var Voyager 1 på väg ut i den svarta rymden när den fick kommandot att ta en bild på Jorden. Från solsystemets rand tog Voyager 1 en bild och skickade den till NASA. The Pale Blue Dot.

Den blekblå punkten är fullständigt hisnande. Carl Sagan skrev "Look again at that dot. That's here. That's home. That's us. On it everyone you love, everyone you know, everyone you ever heard of, every human being who ever was, lived out their lives." "... every saint and sinner in the history of our species lived there-on a mote of dust suspended in a sunbeam."

Hör Sagan läsa upp texten han skrev om The Pale Blue Dot. Och det är på detta ödmjuka sätt vi sätter punkt för 2007. En ljusblå punkt.

2007: a year in review

Vi lyckades skalla en bokhylla på julaftonsmorgonen när vi lekte med katten och fick ett prydligt jack i pannan att visa upp för förundrade arbetskamrater. Så kan man inleda det här inlägget, om man är masochist.

Kaos i Pakistan, Burma, Irak och ett antal andra ställen i världen. Så kan ju året summeras, om man är pessimist.

Men det där vet ni redan om och därför hoppar vi över det i dag. Höjdpunkterna på året, för oss:

Hjärtat, vår glada lilla katt, som just nu leker med vårat duschdraperi. Många stora författare har haft katt och nu sällar vi oss till den skaran. Allt som behövs nu är en vansinnigt välskriven roman och Augustpriset är i hamn.

Flickvännen, vars namn vi håller utanför I EN KUB, är vi också fantastiskt glada över att ha lyckats fånga. Uppenbarligen förtjänade vi en flickvän efter två och ett halvt års exil från parmiddagar, hålla-hand-på-stan och annat parrelaterat.

Katt och flickvän har effektivt hållit oss från att skriva nåt vettigt i romanväg, även om det så klart inte är deras fel. Man kan konstatera att emrex helt enkelt har varit upptagen. Vilket vi är nu också, eftersom Hjärtat nyss lade sig i knät och började spinna högljutt. Gott nytt år på eder.

En livslång dröm

går i uppfyllelseHon heter Hjärtat och är nio små veckor. Utan vår flickväns ingripande hade Hjärtat avlivats och utan oss hade hon hamnat på katthem. Hon flyttar in så fort vi har städat upp i ungkarlslyan.

Eftersom bilden är tagen med mobiltelefon från en meters håll och med blixt, ansåg vi det säkrast att lägga till en cool effekt över vår likbleka nuna. Å andra sidan är det väl ingen som tittar på oss när världens sötaste kattunge finns med på bilden...

Täta rapporter

från KUBEN den här månaden. Mest om politik och religion den här gången.

Vi börjar med Martin Luther King och och Ronald Reagan, som sjunger "let freedom ring" i rx:s mix, som visar på kontrasten mellan Dr Kings vision och nutidens USA.

På tal om då och nu vill vi citera en kommentar av "Bored" på onegoodmove.org:

Churchill's rhetorics was one of hope and unity, Bush's despair and fear (which, if Bush paid attention during Sunday school, he would know is traditionally known as a tool of Satan).

Och på tal om rx finns han att finna på the partyparty.

Både Reagan och Dr King föll ju båda offer för galningar med vapen. Reagan överlevde, men det gjorde Dr King, som bekant, inte. Vilket får oss att undra varför ingen försöker ha ihjäl Robert Mugabe, Zimbabwes president, diktator och vägvisare till helvetet.

Kanske är det Dr Kings tal som får våra känslor att svalla, kanske är det för att vi är konsumptionens allra heligaste tid, men vi fattar inte hur USA, FN och EU bara ser på när folken i Pakistan, Zimbabwe, Darfur och Burma, för att bara nämna en handfull länder, utnyttjas och våldtas så. Hyckleriet... Ryggradslösheten... Fred och mänskliga rättigheter är bara tomma ord, fullständigt innehållslösa ideal.

Blandad information

Vi vaknade tio i elva, efter fyra timmars välförtjänt sömn, av att en skendräktig golden retriever låg och dreglade oss i nacken. Vi försökte vända oss om i sängen, vilket inte gick så bra och förstod varför, när vi hittade ännu en hund placerad på täcket. Den spetsade öronen och ville leka/gå ut/bli matad. Vi ville bara sova...

Engels Absolute Design blir bättre och bättre varje gång vi lyssnar på den. I EN KUB rekommenderar den nu helhjärtat som årets julklappstips.

I USA pågår en strejk vi tänkte uppmärksamma. Det handlar om att manusförfattare i Hollywood inte får ersättning för material på webben. TV-bolagen säger att material på webben är reklam för de "riktiga" TV-programmen och således tycker de sig inte behöva betala ersättning till de som skrivit ihop alla talkshowers skämt och TV-seriers handling. Webb-TV = reklam -> fler TV-tittare -> mer inkomster från TV-annonser = mer pengar till bolagen.

Men manusförfattarna får ingenting av kakan. Inte heller får de någon del av alla samlings-DVD:er som släppts. Vilket vi tycker att de borde få, eftersom de är manusförfattarnas verk vi alla njuter i TV-soffan. (Tänk om en musikartist endast skulle få betalt för sin tid i studion, säg någon veckas lön, och sedan tog skivbolaget resten. Hur skulle musikscenen se ut då? Vi skulle slippa Britney och MTV Cribs, men hur skulle det gå för banden som släpper sin första skiva?)

Sedan kan vi prata länge om Pakistan, Burma, Ryssland... och alla andra länder som lider under diktaturer och tyranner. Men nu är det jul och vi har redan tråkat ut er med tråkigheter.

På tal om god julhälsningar skickar V-TAB ut ett par extra tidigt i år. Alla vikarier på V-TAB Backa får sluta på nyår. 19 tjänster varslas. God jul!

I mörkaste november

börjar vi med att rekommendera Engels skiva Absolute Design. Skivan går att köpa på CDON och är ett fantastiskt julklappstips till er med hårdrockare bland släkt och vänner.

Och innan ni undrar om vi har sålt oss till reklammakarna är det nämligen så här...

Niklas Engelin, göteborgsk gitarrist i Engel, spelade i In Flames. Sedan spelade han i ett mycket bra band som heter Gardenian. När Gardenian behövde en musikvideo gjord till Long snap to zero, på albumet Sindustries - helt fantastisk skiva - ringde de PA Nilsson för att filma och regissera. PA var just då involverad i en filminspelning och tillsammans med oss tog han mitt i natten skåpbilen med all filminspelningsutrustning till Gardenians replokal, där vi gjorde en helt makalöst rå musikvideo. Sedan dess har vi varit ganska sålda på Gardenian och herr Engelin. (Gardenians försök till skiva efter Engelins avhopp var för övrigt skräp.)

Men Göteborgs metalscen är väldigt liten och Gardenian var släkt med arga Headplate: de delade bassist ett tag. (Trivialt är att vår första seriösa flickvän var hemskt kär i en av killarna i Headplate.) Killarna i Headplate var kompisar med killarna i Painfield och trummisen i Painfield, Andreas, har en bror, Robert, som spelade i bandet Soldier Blue. Och i Soldier Blue var det vi som sjöng. Så vi sprang på varandra ibland.

I alla fall...

Headplates intensiva sångare Magnus Klavborn är numera sångare i Engel och det låter jäkligt bra. Klavborn är den bäste sångaren Göteborg har att erbjuda, av de som inte har slagit igenom jättestort.

Det ekar här inne

Det är bara att konstatera att gästboken i vår blogg är ett spökskepp - en gång en vibrerande upplevelse på färd till nya spännande mål, som nu vittrat till att driva längs farlederna om nätterna. (Liknelsen haltar, men ni förstår vad vi menar.)

Den följande månaden har varit omtumlande på många plan. På det romantiska planet har en ny stjärna tänts och vi avvaktar med utförligare rapporter om detta mycket känsliga ämne.

Under de senaste veckorna har vi också fått reda på att vi har en obotlig sjukdom. Nyheten om denna kroniska - men inte dödliga - åkomma, vars detaljer är mellan oss och vår läkare, sänktes oss rätt rejält ett par dagar. Insikten om att det vi har är kroniskt var lagom ödesmättad. Vi piggnade till efter ett par dagar och fick halsfluss som ett brev på posten.

Den nya boken/novellen/vi-får-se-vad-det-blir börjar ta form. Till tonerna av John Murphy soundtrack till filmen Sunshine, som vi varmt rekommenderar (men inte kan hitta på amazon.com och därför inte länkar till alls).

Småsaker

Några länktips:
Jennies Blogg på metro.se får börja länklistan den här omgången. Bra skrivet, positiva budskap! Ett ovanligt inslag i en bloggvärld där det mesta handlar om antingen mode eller hur emo man kan vara. Englas blogg finns nu också permanent till höger på den här sidan - och uppdaterad till att peka rätt.

emrex.nu - vår egen gamla dammiga domän ska få en komplett omstrukturering, från suddig fokus på allt möjligt, till knivskarp skärpa rörande våra noveller.

Even Stepvhen, tio i topp. Steve "40 year old virgin" Carell och Stephen "the Colbert report" Colbert är grymt roliga när de debatterar allt från vädret till religion.

War of the Worlds, eComic. Den klassiska filmen om de invaderande rymdvarelserna har blivit serie - och serien har blivit en e-serie. Läs rubbet online utan att betala ett jota.

Vi måste påminna om att Vanlig sexig kalender finns på Facebook också.

Burma, herr Bush!

Just nu följer vi noga händelseutveckligen i Burma. Vad som händer där är... Finns det något ord som beskriver militärjuntans ursinningslösa nedslag på munkar och övriga demonstranter? Avskyvärt? Vedervärdigt?

Men var icke oroliga, medborgare i Burma! Se till det Stora Landet i Väst! Ett land vars ledare inte tänker låta terrorister vinna! Ett land vars ledare inte tänker vila förrän mellanöstern är demokratiskt! Ett land vars ledare slår ner med rättfärdig styrka på diktatorer!

Nå, herr Bush, var är ni nu? Var är era ord om att kämpa för frihet? Okej, Burma exporterar ris och inte olja, som Irak, men det spelar väl ingen roll när Frihet och Demokrati är begrepp värda att gå i krig för? Visst, herr Bush? Visst?

Visst.

I helgen kunde uppmärksamma läsare se oss i vimlet på Bokmässan, dit vi gick för att träffa Sofia och Vanlig sexig kalender. Mycket trevligt - och dessutom fick vi en kort pratstund med fröken februari, vilket lämnade oss rodnande.

Det var säkert mer saker vi skulle skriva om, men dessa har vi glömt nu när vi snart har tid i tvättstugan.

Vanlig och sexig?

Vi tar en paus i egocentreringen för att prata lite om ätstörningar, ouppnåliga ideal och ett trevligt sätt att stödja kampen mot dessa.

Vanlig Sexig Kalender är en kalender man kan inhandla för nästan inga pengar alls. Inte bara är den ett snyggt inlägg i en högst aktuell debatt om kroppsideal, anorexi och bulemi, men ni får också tolv bilder på helt vanliga, sexiga kvinnor, som inte bara är väldigt trevliga att titta på, men också en konversationsöppnare, en isbrytare i vilket sällskap som helst. (Om ni sitter framför datorn lika mycket som oss är det kanske det närmaste ni kommer tjejer alls.)

Det här tycker vi är riktigt bra och därför har vi inhandlat två kalendrar. Hur många köper ni?

Det bidde en novell

Den nya fantastiska romanen vi började skriva på för en månad sedan avslutades efter fjorton sidor. Varför är vi inte helt på det klara med, men vi tror att det kan vara för att vi 1) inte visste om rymdvarelserna var elaka eller snälla, och 2) för att vi just läst ut William Gibsons Johnny Mnemonic och andra berättelser, en novellsamling som kretsar kring cyberpunk. Varje gång vi läser novellsamlingar blir vi nämligen sugna på att skriva en samling själva, med korta koncentrerade historier.

För de med kännedom om våra tidigare alster kan vi meddela att Amy Stapp blev överste Amy Stapp. James Quick dog.

Just nu snurrar en ljudbok i Winampen. John Miltons Paradise Lost. Tunga, tunga grejer.

Sist, för att inte behöva skriva om de kvinnor som korsat vår väg den senaste månaden, kan vi konstatera att Phoenix Coyotes inte bara skrev kontrakt med målvakten Aubischer, utan har nu också signat Alex Auld. (Curtis Joseph har vi inte hört någonting om.) Men nu är Mikael Tellqvist likt förbannat inklämd i en hel drös med bra målvakter och lär inte få se någon istid i NHL. Först i Toronto, sedan en ljusglimt i Coyotes och så släcktes hoppet igen. Fru-stre-ran-de!

De tysta och produktiva

kallar vi oss en smula högmodigt. Vi har gått ner i vikt, haft semester, försökt skriva på den episka romanen, ätit sallad och pizza men inte samtidigt, lagt ner den episka romanen, gått upp i vikt, börjat skriva på en ny roman, varit på väldigt rolig släktträff utanför Örebro, lagt ner den nya romanen, träffat en trevlig tjej som redan hade träffat en annan trevlig kille, börjat skriva på en ännu nyare roman, sett regnet ösa ner i tre av fyra semesterveckor, börjat jobba igen och vi skriver fortfarande på den nyare romanen!

Vad det blir av den här nya science fictionhistorien återstår att se. Det är en föga originell historia, men rolig att skriva eftersom den inte följer ett redan färdigt synopsis. Till skillnad från arbetet med den episka romanen, har vi inte alla bilder i huvudet redan. Den episka romanen har vi redan läst - i vårat huvud. Den nya historien svävar just nu någonstans nära Saturnus utan att någon vet vart den är på väg.

På andra kanten kan vi meddela att Dexter snart är tillbaka med säsong 2. De två första avsnitten är mycket spännande. Ni kommer kanske ihåg att vi har nämnt Dexter tidigare? Tokigt creddigt.

Sist men inte minst, men det börjar se mörkt ut, kan vi meddela att NHL-målvakten Mikael Tellqvists Phoenix Coyotes har skrivit kontrakt med David Aebischer, en målvakt som spelade i Montreal Canadiens senast. Så nu är de tre stycken som ska stå i mål, Tellqvist, Aebischer och den gamle legenden Curtis Joseph, och vi ger oss fanken på att Tellqvist kommer att köras över och sättas i farmarlaget. Igen.

På återseende.

Livsåskådningarna hopar sig...

just nu, ty vi har snöat in på att prata religion och filosofi med vår yoga-instruktör. De senaste två veckorna har vi betat av kristendom, ateism, satanism och taoism och mejlat henne i rasande fart med redogörelser över hur dessa livsåskådningar fungerar. Vi misstänker att hon tror att vi är något knäppa. Hon säger att hon tycker att det är intressant, men hennes stora ögon uttrycker ibland "varför går de inte sin väg?".

Vi får försvara oss med att, eftersom det är så ovanligt att hitta någon som är intresserad av att föra de här djupa konversationerna, bli vi lite överentusiastiska när det väl händer.

Romanen har vi lagt på hyllan ett litet tag för att istället ägna en del tid med att översätta en av våra kortare noveller till engelska. Till vår hjälp har vi Open Office, ett gratisalternativ till Microsoft Office, som dessutom har integrerad PDF-konvertering.

Vi funderar också på att släppa några av våra litterära alster - om de nu kan kallas litteratur - på internet, via Creative Commons. Läs mer om CC här. Vår första bok kommer aldrig bli publicerad i pappersformat - den är skriven av en för oerfaren skribent - så varför inte släppa den (och ett antal noveller) på nätet? Peter Watts har ju gjort det med sina böcker. Det är trendigt med CC. Om vi nu ska göra det måste vi göra en mini-site och på något sätt få veta hur många som laddar ner våra verk. Nåväl, det där är fortfarande på idéstadiet. Vi får se hur det blir i slutändan.

Och nu har vi semester!

Metaforer och yoga

Efter att ha genomlidit den här metaforen av en fotbollsexpert:

"Manchester United vill gärna slå ut som en blomma och använda vingarna..."

blev vi så upprörda att vi tvingades utöva poweryoga - på egen hand. Och här använder vi ordet "utöva" väldigt diffust, ty vi blåste igenom övningarna på tjugo minuter istället för en timme och sneglade ibland på beskrivningen av övningarna vår instruktör hastigt hade ritat för oss. Vår instruktör har många kvaliteter och goda egenskaper, fantastiska beskaffenheter som vida överskrider våra egna, men att teckna är inte en av dem.

Naturligtvis är det inte hennes fel att vi knäckte leder som vi inte vill veta något om ett par gånger, men som tur är har vi bokat tid för massage med henne i morgon.

För övrigt hamrade vi ut en halv sida till på Romanen och noterar att författaren Peter Watts (Rifters och Blindsight) har anslutit sin egen blog till till blogger.com. Welcome, Mister Watts!

Virginia Tech del två

Massakern på Virginia Tech, där 33 människor dog när en elev knatade in på skolan med två pistoler och ett par knivar, behöver sättas i perspektiv. Vi kom på det i morse, några dagar efter att vi hade skrivit om detta massmord.

Nionde april, 45 döda.
Tionde april, 85 döda.
Elfte april, 42 döda.
Tolfte april, minst 50 döda.
Trettonde april, 70 döda.
Fjortonde april, 110 döda.
Femtonde april, nästan 100 döda.

Grand total: 502 döda. I Irak. Under en vecka. En vecka. En vecka. En vecka!

Var är deras rubriker? Varför är inte de på löpsedlarna varje dag? Massmord som en ingrediens i vardagslivet är inte värt vår uppmärksamhet och kvällstidningarnas trycksvärta.

Det handlar om människovärde. Trettiotre i USA är värda hur många i Irak?

Smeknamn

är vanligt förekommande där vi jobbar. De baseras ofta på utseende och ibland på klantigheter personen ifråga har utsatt sig själv - och ibland andra - för. Den som till exempel någon gång har ramlat i vattnet på fyllan inför vänner och bekanta får smeknamnen Plums. Den längste kollegan på jobbet döps snabbt till Lången. På basis av detta tänkte vi gå igenom de smeknamn vi har burit under de nio år vi har jobbat för samma företag.

Satan
Namnet fick vi när vi, sommaren 1998, klampade in på jobbet för första gången. Iförd lång svart läderrock, MC-stövlar med plåtskenor över smalbenen (och fem spännen per stövel) och långt mörkbrunt hår. På den tiden var vi övertygade att om det fanns en gud var denne ond, så vi fann namnet smickrande.
Det tog fyra år innan vi fick namnbrickor på våra skjortor. Innan dess var vi alltjämt kända som Satan. Detta smeknamn har hållt i sig tills dags dato, men några inhopp har följande namn gjort:

Preacher
Den första april i år smög sig bilden nedan ut på internet. Den var en viktig del i ett lyckat första-april-skämt. Några av våra kollegor fastnade för vår uppenbarelse, Satan i prästkläder. Preacher var född.
(Den uppmärksamme noterar att det långa håret inte längre finns kvar och att vi bär glasögon för ovanlighetens skull.)

Yogafröken
Det här smeknamnet är snarare ett öknamn och yngst i namnskaran. Det såg dagens ljus - eller snarare nattens mörker - i veckan. En avundsjuk kollega fick reda på att vi hade testat på yoga tillsammans med en mycket söt och trevlig ung kvinna, som vi också arbetar med, och fann det nödvändigt att utmåla oss som.. tja, yoga är faktiskt rätt svettigt, så vi vet inte riktigt vad som menades med just den kommentaren.

Smeknamn har en fantastisk förmåga att aldrig försvinna, att envetet bita sig fast vid en person och vi har för länge sedan accepterat att våra sommarjobbare för alltid kommer att känna oss som Satan, innan de vågar prata med oss.

See you in hell!

Virginia Tech

Just nu på morgonen är 33 omkomna, enligt CNN.

Det är obeskrivligt tragiskt. Det finns inget vi kan säga, som andra inte redan sagt.

Men. Vi kan inte annat än undra hur vapenlobbyn kommer att vinkla det här. Efter Columbine förbjöd man den sortens rock som mördarna bar under massakern. Kanske kan de förbjuda studenter med asiatiskt utseende den här gången. Handvapen är fortfarande skyddade enligt grundlagen. Frågan är hur man rättfärdigar det. Eller... Det kan man ju inte, det finns ju ingen logik, inget förnuft bakom något sådant. Om det är varje amerikans rättighet att bära vapen får de nog räkna med "collateral damage". Det låter ju okänsligt, men vad ska man annars säga?

Motargumentet, att människor dödar, inte vapen, blir naturligtvis skrattretande. Hade lika många dött om mördaren bar kniv istället för två revolvrar? Nej. Men folk mördade andra långt innan det fanns vapen, säkerligen hade det dött lika många på Virginia Tech om mördaren bar en påse stenar istället...

Vi lever och skriver

Efter att ha låtit Romanen jäsa i vårat inre ett par månader skriver vi nu en hel del. Det går ibland för snabbt och vi måste backa och se till att vi fyller de hål vi gräver längs vägen.

Det har vi varit väldigt bra på, att vara för snabba när vi skriver, att inte utveckla resonemangen mer än några rader, för att sedan hoppa till nästa resonemang. Men nu tar vi oss tid och att ta sig tid tar tid.

Nå, det här är så hemligt att det blir ointressant för den käre läsaren.

Med välbehövlig hjälp går vi nu också ner lite i vikt inför en filmroll. Eller, en filmroll... En diffus filmroll. En diffus potentiell filmroll. Vi hade hoppats kunna tappa omkring fem kilo utan att göra för stora uppoffringar och nu är två av de fem redan borta. Lite mer rörelse och motion så försvinner de återstående tre.

Vi lever

...men återhämtar oss från den hårda knockout kräksjuka kan innebära. Misströsta icke! Vårat dygn är vridet lite hur som helst och det ger oss inte så mycket tid till att skriva. Men. Snart ska vi resa oss igen och skriva om Döden På Spårvagnen.

För er som glömt

Vi tänkte påminna er om stam-
cells-
forskning. Att ni funderar på det, för- och nackdelar.

I EN KUB står på Michael J Foxs sida, en sida han pratar om här. Det är en gammal film, men som herr Fox säger: det här är inte en "grej", en fluga att glömma av så fort det försvinner från tidningssidorna. Det här är viktigt. Större än vårens modekollektioner, större än riksdagsval.

På tal om herr Fox. Vi noterar att Parkinsons tar hårt på honom. Vi tycker grymt bra om herr Fox. Det gör oss ledsna att se honom i detta tillstånd.

Det, i sin tur, gör oss melankoliska. I NHL hedrar man duktiga spelare som av olika anledningar har slutat spela. Klubbar hänger upp spelarens nummer i taket och ingen får någonsin igen spela för klubben, med det numret på ryggen. (Wayne Gretzkys 99 är det enda numret som alla klubbar i NHL har kommit överens om att aldrig använda igen.) Nu, de senaste två åren och de närmaste två tre åren kommer våra barndomsidoler att sluta spela. En epok håller på att försvinna. Vi är, som sagt, melankoliska.

Nej, det är sällan det är så värst roligt I EN KUB.

Ridderligheten är död

"Parader för homosexuella kan liknas vid kriminell aktivitet och homosexuella är sataniska."

Frasen låter hämtad från det amerikanska bibelbältet, djupt in i smeten där din kusin är din bror och din mor är din svägerska och möjligen din kusin. Men så är icke fallet. Är det istället George W Bushs okände bror? Är det påven? Nej, nej och åter nej. Det är istället Moskvas borgmästare Juri Luzjkov, som väser ut sitt hat. Tillåt oss vara bland de första som harklar oss och lobbar en snorloska mitt i edert ansikte, herr Luzjkov. Ni är inte bara en inskränkt jävla idiot, utan också en brottsling.

Ingen av de stora tidningarna skriver om detta på sina förstasidor. Främlingsfientlighet och hat säljer inte på samma sätt som En Slumpmässigt Utvald Dokusåpa, Välj En Själv. Vi önskar dessa modiga redaktörer trasiga bilar, punkterade däck och glashala trottoarer. Vi skäms för att ni inte gör det.

Visst smakade det bittert? Det var också meningen.

Men så var det det här med ridderligheten. När spårvagnen hade glidit fram till vår hållplats höll vi upp dörren för en änglalik varelse som brände av ett miljonkronorsleende och försvann ut i natten. Vi sneglade bakåt och upptäckte då en annan kvinna bakom oss. Vi höll naturligtvis upp dörren för henne också. Men den här gången belönades vi med en blick som sade, "en öppen spårvagnsdörr får er inte att komma närmare våra trosor, jag borde fan anmäla er. Vem tror ni att ni är?".

Så där fick man för att man inte bara släppte dörren i ansiktet på henne. Att vara chevaleresk (inte chevalierisk) är ute, passé. Ridderligheten har fått ta ett steg tillbaka, bereden väg för era uppblåsta egon.

noterat om Dexter

...är att fler vill ingå i creddskaran. Morgon- och kvällstidningarna skriver om Dexter, men ni läste det här först. I EN KUB är på gränsen, I EN KUB är extrema, on the cutting edge som de säger i Staterna. Så dags nu, när de initierade redan har läst och uppdaterats I EN KUB. Vi har beskrivits som poetiska och tråkiga, men vi är poetiska och tråkiga on the cutting edge.

Creddigt

Vilket ord, eller hur? Vi ska härmed ingå i "creddskaran" (copyright © emrex 2007) och berätta att vi har sett de första sex, eller sju, avsnitten ur serien Dexter. TV-serien Dexter, som inte alls är tecknad, handlar om den jovaliske Dexter Morgan, som på dagarna jobbar som kriminaltekniker hos Miamipolisen, men på nätterna utövar rituella seriemord.

Att som seriemördare vara kriminaltekniker - specialist på blod - är ett lika logiskt som riskabelt val, ty för väl utförda mord kan leda poliserna att fundera på om seriemördaren inte jobbar inom rättsväsendet. I alla fall på TV och film. Men det är just blod, eller avsaknaden av, som fascinerar Dexter, när en ny seriemördare dyker upp i Miamis hetta.

För oss som läser mycket om seriemördare, både fakta och prosa, är det här en väldigt rolig serie. Dexter ger en potentiell bild av hur en seriemördare tänker, inte bara sporadiska paragrafer i polisromaner, utan fylligare och innehållsrikt, och vi blir speciellt nyfikna på hur författaren Jeff Lindsay, vars böcker om just Dexter har legat till grund för serien, är funtad. Vi känner oss nu manade att gå ut och inhandla Darkly Dreaming Dexter, första boken i serien.

Den första veckan är över

...och allt är sig likt. Vi har faktiskt använt vår nya fina mixer, tack mor, till att göra en smoothie. Tips för mixernybörjarna: tina frukten innan ni mixar ner den. Tinade frukter smakar mer än isfrostiga. Vi har också fortsatta problem med tandvärk, ett konstant irritationsmoment vi snart hoppas göra till en del av det förflutna.

Efter att snabbt ha lyssnat igenom Wojciech Kilars "Bram Stoker's DRACULA OST" har vi hittat soundtracket till nya boken, även om den inte handlar om vampyrer! Vi tycker nämligen om att lyssna på speciell musik när vi skriver. Musiken sätter stämningen och många gånger tempot. Det gäller att välja musik med omsorg när man använder den här tekniken. Britney Spears gör sig inte som fond till en ödesmättad lunta om ond bråd död i 1700-talets Belgrad, till exempel. (Såvida ni inte associerar fröken Spears med det preindustriella Östeuropa, vilket i sig kan bli ett fascinerande kapitel i era egna memoarer.)

Som slutkläm på den här något magra rapporten från kubens insida kan vi stolt berätta att Phoenix vann över Chicago och Mikael Tellqvist var en vägg i målburen. Fem vinster på nio matcher är över femtio procent. I phoenix är det ett fantastiskt resultat.