Vår pratiga katt

Jag ser dig

Vår katt Hjärtat fyllde ett år i måndags. Hon firade med Sheba. Hon äter så fort att det är osäkert om kycklingtärningarna alls passerar matstrupen - det ser ut som om de bara teleporteras från skål till mage på några sekunder.

Hjärtat är som andra katter i hennes ålder. Det ska busas och kelas om vartannat. Tår under täcket och prassliga påsar är roliga, liksa allt som skramlar och kan rullas över golvet när husse ska sova. Dammsugaren är fortfarande en gråzon för Hjärtat: hon följer dess brummande färd genom lägenheten, men är alltid vaksam.

Hon pratar en del. När hon är ensam hemma och hon hör någon i trappen jamar hon. Likaså när hon har varit på lådan. Annars är det mest det säregna kuttrandet som katter håller på med, som hörs från henne. Inte så ofta, utan ibland när hon klappas och så där. Som en ganska normal katt.

Men. I går började hon att prata med oss så fort vi sa någonting. Hela dagen var det jamande från något annat rum, eller kutter i samma rum. Inget bus heller, hon leker bara slött med bollarna och de andra leksakerna i några sekunder. Hjärtat vill bara kela, ligga knät och prata.

Hon har mat och vatten som hon äter. Hennes låda är rengjord. Hon piper inte när man trycker eller klämmer på henne, så hon verkar inte ha ont någonstans. (Hon brukar både klösas och bitas när man irriterar henne.) Men hon håller bakvagnen högt för det mesta. (Fast hon hoppar fortfarande från samma höjder som innan.)

Men någonting är ju fel. Kanske har Hjärtat ont. Kanske hände något natten innan, när vi var på jobbet, som skrämde henne. Kanske något eller någon utanför fönstret. Kanske något i trappuppgången. En hund eller en människa. Vi vet inte, men vi är inte så bekväma med att lämna henne ensam.