Det känns bisarrt

att läsa om katastrofen i Grekland. Den har fått oss på ett dåligt, avvaktande humör hela natten. En vansinnig massdöd, följt av tung landssorg får oss att dra upp axlarna och ta skydd för de mörka vindarna. Vi försöker ta skydd och gömma oss, anstränger oss för att inte de kalla kårarna ska springa längs ryggraden, men tidningarnas svarta rubriker skriker mot oss och vi måste titta, lyssna och fokusera.

Tidingens förstasida pryds av två rubriker. En om tre våldtäkter under Göteborgskalasets sista dagar och en om flygplanet som störtade. Stenen i bröstet blir större för varje gång vi läser orden. Tanken som upprepar sig inne i huvudet, som vägrar att försvinna, lyder som följer.

Vad är det här för värld?

I dag, precis som många andra dagar, tänker vi på offren och deras anhöriga. Drar upp axlarna och gömmer oss där dit vinden ännu inte nått.