Vi ska gifta oss...

... sa hon och samtidigt som rodnaden strök över vårat ansikte som sommarsolen, och vi mumlade "så kul", försvann alla tankar på att skriva om samhällets avgrunder i I EN KUB.

För även om det är kul för hennes skull, vilket vi faktiskt tycker, jättekul, att hon ska gifta sig, så har vi svårt att känna att det spritter i vår egen kropp av lycka. Varje gång vi spelar upp minnet från stenbänken igen känner vi en ångestens bärsärk komma stormande. Så ska det ju inte vara. Vi ska ju vara glada för hennes skull. Så det dåliga samvetets skuggiga lönnmördare smyger upp bakifrån och sticker oss så fort ångestens bärsärk har kört över oss. Tusen dolkar penetrerar känslocentra.

Men vi ska vara glada att hon ens pratar med oss. Det var på vippen att vi tog våra farväl där på den kalla stenbänken idag. Ja, återigen har vi sårat någon vi älskar. Att bära sig illa åt tycks vara inprogrammerat i våra gener. Just det här någon är mer förlåtande än andra. Det är mer än vad vi förtjänar naturligtvis. Mycket mer.

Vi vet inte vad vi ska göra med oss när de gifter sig. Vetskapen är nära dödsångest i sitt sug. Tänk inte på det, inte många dagar kvar nu, tänk inte, snart är det här, sluta tänk, imorgon sker det, SLUTA! Klarar vi att jobba? Tveksamt. Klarar vi att trycka hennes bröllopsannons? Nej, nej nej nej.

Det snurrar i huvudet. Vi har inte ens pratat med någon, inte ringt någon och pratat av oss. Vi har däremot gråtit. Över hur nära det var att vi förlorade henne. Över livet vi lever. Och här kommer bärsäkern igen...