Vem går där?

Karaktärer är de varelser som befolkar vår historia. Karaktärer är vår historias allra allra viktigaste element. Föga överraskande, men nu ska vi försöka bena ut vad som är en bra karaktär. När vi skrev ner vår idé fick vi veta lite om dem, men det är dags att ge dem lite mer kött på benen.

Exempel: Yellowstone, 20:e augusti, 1998. En forskare tjatar konstant på en Park ranger I Yellowstone National Park. Ringer tio gånger om dagen, ställer frågor, dyker upp vid alla tider på dagen, både på jobbet och hemma, är riktigt irriterande. I flera veckor. Forskaren följer efter rangern när han är ute och kör bil, prejar honom av vägen för att fråga något. Till slut, när rangern tjuvlyssnar på forskaren prata om varför han tjatar så mycket, blir rangern galen.

Det är vår grundidé. Det finns två huvudkaraktärer: forskaren och park rangern. Park rangern är vår hjälte och forskaren är hans antagonist, dvs den som hindrar honom från att nå sitt mål.

Vi börjar med Park rangern. Vad heter han? Vi använder Baby Names Addicts för att hitta ett passande namn. Sylvester Ward. Sylvester betyder ”av skogen” och Ward betyder ”väktare”. Skogens väktare. (Vi valde inte Forrest eller Ranger, de hade varit en aning uppenbara.) Namnet är viktigt, för det hjälper oss att definiera karaktären. Det föder också tankar om karaktärens personlighet. Då både Sylvester och Ward är engelska namn gissar vi att hans föräldrar också är amerikaner.

Sylvester Ward, 33 år, Park ranger. Älskar naturen. Ser skönhet i daggdroppar i gräset.

Vad är Sylvesters mål här i livet?

Sylvester Ward, 33 år, Park ranger. Älskar naturen. Ser skönhet i daggdroppar i gräset. Hans mål är att få lugn och ro.

Det som hans antagonist, den irriterande forskaren, hindar honom från att uppnå! Där har vi alltså inte bara satt Sylvesters mål här i livet, utan också definierat huvudkonflikten. Sylvester har kanske ingen teve hemma, han tycker om att åka och campa och så vidare.

Okej, det var lite om Sylvesters personlighet. Men hans bakgrund då? Hur blir man en Park ranger, för det första? En snabb googling gav oss det här. Så vi vet att Sylvester har en bachelor’s degree, alltså en högskoleexamen, i parkförvaltning. Han är utbildad i första hjälpen. Han är certifierad för brottsbekämpning, dvs någon slags polisgrundutbildning. Slutsats: Sylvester är en ganska klipsk kille. Disciplinerad, håller kroppen i trim.

Sylvester Ward, 33 år, Park ranger. Brunt snaggat hår, vältränad, Älskar naturen. Ser skönhet i daggdroppar i gräset. Hans mål är att få lugn och ro. Smart, läser mycket. Hanterar kriser med lugnet i behåll.

Sylvester börja låta som en Mr Right, en skönmålad kontaktannons på justdate.se. Det blir svårt att identifiera oss med honom, eftersom han är så jäkla idealisk. Han har ju till och med uniform och hatt, för tusan! Om han är så jäkla felfri förtjänar han att få forskaren på sig... Alltså behöver Sylvester en svaghet, en skönhetsfläck, en skavank, för att göra honom mer mänsklig. Jämför med John McClane i Die Hard. Han är den coole fräcke hjälten – polis: väktare - skjuter dummingarna och klarar biffen. Men han har också ett trasigt äktenskap bakom sig. Det är hans skavank. (I Die Hard 4 har McCane ett svårt förhållande till sin tonårsdotter: skavanken har evolverat.)

För den här historien är det bra om Sylvester har en svaghet för gifta kvinnor. Han får ha kul med en kvinna som antagligen är sexsvulten, men han slipper äktenskapets bråk, behåller sin lugn och ro.

Sylvester Ward, 33 år, Park ranger. Brunt snaggat hår, vältränad, Älskar naturen. Ser skönhet i daggdroppar i gräset. Hans mål är att få lugn och ro. Smart, läser mycket. Hanterar kriser med lugnet i behåll. Raggar hämningslöst på gifta kvinnor.

Det är nästan tvärtom med den onde. Den klassiske antagonisten är ofta genomelak. Den intressante antagonisten är den som har något man kan identifiera sig i, något som gör honom mänsklig. Kidnapparen som tar gisslan för att begära sin bror som lösen, hon som skjuter ihjäl mannens älskarinna, osv. Jämför Darth Vader och Kejsaren i Star Wars - de är ganska ointressanta skurkar som man vet kommer att få äta grus i tredje akten – med replikanten Batty (Rutger Hauer) i Blade Runner – som flyr undan ett liv som slav och dödar de som vill stoppa honom.

Sen finns ju de som är både protagonist och antagonist i en och samma kropp. Dexter, som seriemördar, styckar bara upp de som har dödat andra. Och vi tycker att det är helt okej. Moralisk konflikt, någon? (Dexter betyder förresten ”skicklig”, vilket han är både med skalpell och sticksåg och på att låtsas vara människa.)

En del författare låter sina karaktärer tala själva, genom att skriva ett par raders monolog såsom karaktären hade skrivit dem. Det gör inte vi, men det fungerar säkert lika bra som att skriva nyckelord och anteckningar.

Det är viktigt att tänka på att alla huvudkaraktärer måste gå igenom en förändring.

Sylvester, från lugn och ro till paranoia till vansinnesutbrott på forskaren.

Forskaren, från suktandet efter hämnd till faktisk hämnd.

(Romeo och Julia, från kärlekspar till lik.)

Från ledsen till glad, glad till ledsen, levande till död, förlorare till vinnare. En karaktär som inte förändras, utvecklas är verkligen tråkig att följa. (Om man ska vara teknisk ska man påpeka att huvudkaraktären är den som utvecklas mest, oavsett om det är huvudpersonen eller inte.)

Ett bra sätt för en karaktär att utvecklas är att få honom eller henne att fatta stora beslut. Ska hon behålla barnet? Ska han berätta att han är gay? Ju större desto bättre, tycker vi.

Med en bra karaktär växer historien oerhört. Lägg mycket tid på att utveckla och att lära känna dina karaktärer!