Kattmördaren har nu erkänt och är gripen. Hans brott, djurplågeri är, som kusinen säger och som vi inte skrev i förra inlägget, helt vidrigt. Vi har katt själva och vår ståndpunkt är väl självklar.
Gärningsmannaprofilen, då?
- Vit? Japp.
- Man? Japp.
- Vi skrev 18-25. Han är 20.
- Vi skrev psykiskt sjuk. Det visade han sig vara.
- Vi skrev "den unge mannen vill döda en människa, men inte vågar ta det steget. Att han experimenterar på katter, för att sedan, när det känns rätt, gå över till människor." Det var, enligt uppgift, anledningen till att han erkände: rädsla för att det skulle eskalera.
- Han hade dock inte flyttat från Munkedal.
- Brevet lämnar inget som vi kan uttyda, men vi är inga experter på det här heller. Man kan väl konstatera att gärningsmannen ville ha uppmärksamheten, erkännande för sitt brott. Vi har svårt att tänka oss att en person som är psykiskt sjuk är speciellt bra i skolan, som vi skrev förut. Brevet visar stavfel, men inte är mer obildat än vissa kommentarer här på sajten.
I alla fall. Vi hade rätt på vissa punkter, fel på andra.
Vi känner inte den här personen och vi känner inte hans familj. Det här måste vara mycket mycket svårt för dem. Vi hoppas att de lämnas i fred, att de inte döms ut av grannarna. Psykisk sjukdom är en kemisk obalans i hjärnan, inte resultat av dålig uppfostran. Vi inbillar oss också att, om vår son skulle visa tecken på att vara en seriemördare i vardande, hade vi nog försökt skydda honom. Således, döm dem inte.
Att gärningsmannen själv erkänner visar, tycker vi, att han vill må bra igen. Att han vet att han gör fel. Det måste man respektera. Man måste faktiskt ge honom erkännande för att han kan stå emot de krafter i huvudet som får honom att mörda. Det måste vara enormt svårt (tänk alkoholberoende, tänk heroinberoende).
Vi kan diskutera ansvar en annan gång, ty det finns en del att säga om det.
No comments:
Post a Comment