Allt som skilde Keith Nathan Dodson från att stå barfota i regnvått gräs var sexton centimeter stål och dryga fyrtio centimeter betong. Han kunde naturligtvis inte veta att det fanns gräs på andra sidan väggen, men han drömde ofta om grönt gräs mellan tårna. I dessa drömmar stod han på en äng med nyslaget gräs, kände den speciella doften och såg solen gå upp över horisonten.
Det var länge sedan han senast såg gräs, eller för den delen något annat än de här fyra väggarna, den enkla britsen, handfatet och toalettstolen. Allt han hade kvar av världen utanför var minnen, många dunkla och vaga. Han visste att året var 2011 efter Kristi födelse, men veckodagar och månader var för honom bara abstrakta begrepp. Minnet av den gröna ängen i gryningen höll sig dock fast...
Keith Nathan Dodson hade genom åren lärt sig att se bortom de massiva väggarna. Genom att söka sig inåt, in till sina minnen, kunde han färdas både i tid och rum. Han kunde på ett ögonblick sluta ögonen och vara i Buenos Aires, för att i nästa sekund besöka Oslos snövita gator, för att ett ögonblick senare befinna sig i Jerusalem. Han funderade aldrig på hur platserna hade förändrats, utan höll sig i sitt minnes universum. Där hade allt konserverats sedan han låstes in, 1722.
No comments:
Post a Comment